Jag har aldrig haft något längre förhållande. Givetvis vill jag detta men samtidigt är jag livrädd och ser det som en omöjlighet. Då kan man ju liksom inte göra som man vill med maten. Vilken kille vill ha en tjej som äter sin egna mat, eller har fixa idéer?! Eller det kanske går?! Är det någon som har erfarenhet? Snälla skriv och berätta.

Då jag väl kom intill Äs-mottagningen var det dags för semestrar. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle överleva den sommaren (08). Jag var på bristningsgränsen och behövde verkligen hjälp. Hetsätningsattackarna var enorma och hade de väl satt igång kunde jag bara inte sluta. Kyl och frys var länsat hemma och päronen var helt ifrån sig. Men tiden gick. Jag var mycket med päronen, badade faktiskt trots allt hat mot mitt utseende. Jag hade gått upp 15 kg sedan sommaren innan (07). En tur till Sthlm är även vad jag minns annars är allt ganska så grått sen den tiden. Jag var sjukskriven och kom att bli det i ca ett år, fram till förra hösten då jag började plugga.

Så i augusti 08 började jag min behandling. Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig. Ville fortfarande inte tro att jag hade en ätstörning. Det tog flera veckor innan jag kunde acceptera det. Att jag faktiskt hade bulimi.

1 gång i veckan fick jag träffa min behandlare. Den snällaste och klokaste människa ni kan tänka er. Vi hade våra sånna här samtal varje vecka i typ 1,5 år. Jag fick berätta hur jag mådde, kände, tänkte - hon gav mig råd, tips. Sätt att tänka för att kunna förändra och framförallt våga. Behandlingen gick ut på KBT(kognitiv beteendeterapi)! Ibörjan tyckte jag det var hemskt att bara sitta och prata själv. Att all uppmärksamhet låg på mig, men det gick över ganska så fort.

I september började jag även gå i gruppterapi. En grupp med bara tjejer med bulimi. Vi fick lära oss om sjukdomen, prata om våra problem osv. Vi stöttade varandra. Här åt vi även ihop. Måltidsstöd. Vi fick mat upp till enheten och sedan sitta och äta under 30 minuter. Efteråt satt vi ner igen och drack te,kaffe och pratade hur de kändes och bara försökte lugna ner kropparna. Jag har alltid varit i allt-eller-inget träsket så när jag åt maten där så hade jag inte kontroll. (Jag visste inte exakt vad maten innehöll). Vilket i sin tur innebar att dessa dagar innehöll allt, alltså hets. Jag stannade på vägen hem, jag hetsade värre än värst. Så just dessa måltider var inget som passade mig, eller jag fick aldrig kläm på det där. har det inte fortfarande då min kontroll över maten sitter kvar och hatar att äta någonannans mat än min egna eller päronens.

Jag gick även en annan grupp  parallellt där vi jobbade med kroppsuppfattningen. Detta var helt klart det tuffaste för mig. Dels så var jag ju inte så smal, en tjej satt tom i rullstol och blev sondmatad. Jag kände bara att jag inte passade in. Men veckorna gick och snart hade den 10 veckors långa behandlingen gått. Mestadels var vi  i en liten gymnastiksal med världens bästa sjukgymnast och lärde oss om andning och typ "bli vänn med sin kropp". Vi gjorde en hel del verkligen knepig övningar som man bara undrade, vad tusan leder detta till. Vi jobbade även mycket med självförtroendet och självkänslan och det var en riktig utmaning. Det var här, i denna grupp, som jag lärde mig prata inför folk. Det har varit min skräck alltid men helt plötsligt vågade jag öppna munnen. I slutet av gruppterapin var vi alla överrens om att den här behandlingen var den bästa!

Fort. följer

Ja, då var det lunch här.Typ 2 h jobb kvar. Skall fixa med priser och köra en sista runda. Tror jag skall försöka sova en stund efter jobbet, blev så trött nu när jag satte mig. Skall även hinna med en powerwalk är tanken. Vågen imorse visade lite ner mot igår, skönt. Kanske kan komma under 72 innan skolan börjar. Inte vart under de på två år nu!!!