Nu har jag hunnit äta massa onyttigt. Inte klokt vad sjuk hjärnan är på mig. Ena sekunden strik, strik diet, nästa trycker i mig allt jag kommer åt. Jag är livrädd för detta beteendet alltså. Jag kan inte hantera mig själv...

Men nu, mätt, svullen, och jäkligt äcklig, tänker jag borsta mina tänder och läsa Elsas mode av Sofi Fahrman (grym bok), och bara drömma mig bort. Klockan ringer på 05 imorn och det blir en lång dag. Bestämt mig för fest, trots att jag är svullen, så jävla ful och finnig, långhårig och inga fina kläder att ta på mig. Men jag hoppas att med lite alkohol i kroppen få bort all smärta om än bara för stunden. Men en kväll och få må bra vore väldigt skönt. Känna känslan av att livet faktiskt är värt att leva.

Godnatt på er alla fina människor därute. Hoppas ni får en kanonbra helg. Iaf några stunder av glädje och livskvalitet. Tänk alla de som aldrig mått dåligt, som aldrig kan föreställa sig hur det är att inte vilja leva. De skulle bara veta hur bra de hart!

Kram!

Halva dagen gjord på jobbet. Men vad spelar det för roll? Vad räknar jag för? Spelar ingen roll var jag befinner mig. Jag är inte "jag" längre. Någon annan har tagit över. Någon som inte vill skratta, som inte kan tänka ljusa tankar utan bara går omkring och känner sig helt tom, ensam och världens fulaste.

Börjar jobba om en halvtimma. Inte ens tagit på mig än. Håret är piss-vått och jag är svullen som en gris. Vågen visar 73,7 kg. Jag känner mig som ett totalt misslyckat offer. Det är fredag, fest imorn. Men jag känner mig bara tom. Jag vet inte hur jag skall få denna helgen till att bara gå. Utan att äta alltför mycket skit och gå upp allt jag lyckats gå ner. På måndag väntar ätstörningsmottagningen igen, efter ett halvårs uppehåll. Blandade känslor men just nu hoppas jag mycket på det. Orkar inte gå så här längre. Och vara livrädd för mig själv.