Nya lakarn, regnet smattrande utanför fönstret. Jag måra bra för stunden. Inte pga någon annan utan för att jag haft två dagar med bra mat, träning, sömn och plugg. Jag har haft sunda tankar och börjat inse hur viktigt det är att må bra. Bara för att man är smal behöver man inte må bra. Egentligen är det ju banne mig ovesäntligt hur man ser ut i kroppen om man bara är lycklig, tillfreds. Då skiter du fullkomligt i om du har några extra kilon eller går omkring och är rädd för att folk inte ska tycka om dig. Vi måste börja göra saker som vi mår bra av!

Vet inte vad jag vill. Är sjukt sugen på att sola och bada, bara vara. Men samtidigt, vart är det varmt och solsäkert att åka till i början på november?

Å andra sidan är jag sjukt sugen på att åka tillbaka till New York.

Å tredje vägen, ska jag våga utsätta mig för att resa? Jag vet hur jobbigt det kan vara med jobb och mat och tankar.

Samtidigt, vi lever ju här och nu. Om man bara gör det bästa man kan varje dag så borde man ju inte ha något att ångra?! Eller???

Sitter och äter lunch. Tänker. Vad är det egentligen som står så fel till? Inte är det egentligen maten, kroppen. Det måste ju vara något annat som är fel men att jag lägger all skuld och missnöjdhet på att kontrollera maten och vikten. Jag tror inte, oavsett vikt, att jag kommer känna mig fina. Inte om jag inte ligger på en onormalt låg vikt och får uppmärksamhet just pga detta. Är det uppmärksamhet jag då söker? Har jag ett sådant gyrmt behov av att känna mig uppmärksammad? Som lite, ensambarn och allt, fick jag mycket uppmärksamhet och egentligen väldigt mycket från alla vänner och bekanta under lång tid. En dag började jag dock (mellanstadiet) att få ångest, tvångstankar, bristande självförtroende. Från att ha varit den som allt kretsade kring, så ville jag bara försvinna. Har detta något med hur jag mår idag att göra? Eller saknar jag helt enkelt en kille så himla mycket? Spänning i vardagen? Vad är det för fel på mig?

"hur vi bemöts påverkar vår självbild"

TÄNKVÄRT!