Sitter i sängen. Har svårt att slappna av. Känner mig stressad och förväntansfull. Vill bara få somna och vakna hyffsat tidigt imorn, ta täcke och kudde till soffan. Dricka te och äta lite yougurt. Dra och träna för att sedan plugga lite innan lunchen hos päronen. Sedan ett gympass till innan kvällens partaj.

Ikväll har jag ätit både massa tacos(2 tortillas med massa fyllning, dock bara lite gräddfil) och godis (200g). Dock allt ihop med en vän så hets var det inte tal om. För övrigt har jag gymmat två pass där jag bl.a kört 2x40 min crosstrainer. Jag har räknat lite på det (även om jag inte borde räkna kcal) och jag överskred ändå inte 2000 kcal. Bra!

Vägde mig även imorse och vågen visade 72 kg. Alltså har jag gått ner lite lite grann.

I onsdags hade jag ett bra möte på äs-mottagningen. Jag är på gång nu känner jag. Aldrig varit så här nära att släppa mina tankar, idéer och regler innan men som sagt, nu är jag på gång. Jag känner det. Jag tror på detta nu. Det har jag inte gjort innan. Och med detta menar jag regelbunden mat och inget kcal räknande. Träning 3 gånger i veckan räcker mer än väl. Nu tränar jag lite mer för att jag mår så himla bra utav det och även lite extra så här på helgen när jag unnat mig godis och imorn alkohol. Men som min behandlare sa, äter du normalt så kan du inte gå upp i vikt Lisa. Och jag tror henne.

Jag fick uppskatta mitt midjemått med hjälp av hopprep i onsdags. Fortfarande tror jag att jag är mycket större än vad jag är, 50 cm större midjemått för att vara exakt. Men det är den där siffran på vågen 70-något, som direkt säger att jag då måste vara fet. Ibland när jag tittar mig i spegeln så kan jag nästan känna mig nöjd, liksom helt ok iaf. Men sen poff ser jag siffrorna i huvudet och modet sjunker. Men nu är det vägning en gång i veckan som gäller och enligt behandlaren är vågen inget man skall vara rädd för därför inte utesluta den heller.

Sitter med te och myskläder i soffan. Kollat ett avsnitt av show by kling. Fan vad hon är grym den tjejen alltså. Hon verkar så enkel, så rätt. Drar till skolan om en halvtimma.

Gårdagens möte på enheten var mycket mycket bra. En gång för alla skall jag försöka släppa mina dumma jävla regler som är omöjliga att följa. Jag skall istället lägga fokus på "normalt" ätande, sunt ätande med regelbundna måltider och inte räkna som jag gjort så länge jag kan minnas. Vart har jag kommit på alla dessa år när jag sysslat med denna kontrollen som lika mycket har bestått av noll kontroll??? INGEN VART, jag har istället bara blivit tjockare och mått sämre och sämre. Jag har tappat bort mig själv och vad jag tycker är viktigt här i livet.

Så, denna blogg kommer kanske inte riktigt se likadan ut längre. Men nu är jag trött på att leva såhär och min behandlare är så jävla grym och denna gång litar jag på henne.

Alla ni som bantar och svälter er, till vilken nytta är det när man ändå inte mår bättre av det? Kanske bra för stunden men vi vet alla att det inte är en lösning för hela livet? Förut har jag velat vara udda, men det vill jag inte längre. Jag vill kunna umgås med mina vänner och vara social och i många av dessa fall ingår det att äta och nu tänker jag hänga med dem ut! SÅ DET SÅ!!!

Önska mig lycka till för jag tror faktiskt att jag kommer våga hoppa denna gång! Efter 3 års behandling!

Kram

Hemkommen och helt slut.Blottade hela mitt inre, grät, fick ånges, kände mig riktigt obekväm men ändå gjorde jag det. För vad har jag för val?

Jag vet inte riktigt vad jag trodde skulle hända idag. Givetvis kan jag inte genom att bara träffa en läkare bli bättre. Men vi kom fram till att jag skall jobba vidare med min behandlare och KBT. Jobba med min självkänsla, självförtroende. Och fortsätta äta mina fluxetin men hon har även skrivit ut nya recept på ångestdämpande atarax som jag kan ta när det känns för jävligt.

Men hon sa även att när jag får mina deppiga tankar skall jag försöka utmana de tankarna jag har och ställa mig motsatta. Ex. alla är så lycklig som har pojkvän. Är de verkligen så? Beror lycka bara på att du har ett förhållande? te.x

Sedan måste jag bryta min mönster och framförallt sluta dricka och hitta andra saker att sysselsätta mig med även andra vänner som jag inte bara dricker tillsammans med.

Nu tänker jag bara slappa i soffan resten av dagen.

Avslutningsvis - You are good enought! (upprepa för dig själv!)

Det blev mycket att ta in idag på enheten. Det jag har tagit till mig mest är att börja skriva ett schema för varje dag så jag får rutiner. Det är a och o om man är en känslofull person som jag tydligen är.

Även alkoholen måste jag förbättra och minska ner på då jag i nuläget anses tydligen som beroende. Och gränsen till missbruk är inte lång väg att gå. Hon tyckte egentligen att jag skulle behöva söka hjälp för mina alkoholvanor. Herregud. Vet inte vad jag skall säga. Men första steget för att bli fri min ätstörning måste först ske genom att få bort mina alkoholvanor enligt min behandlare. Herregud igen. Tydligen är det inte normalt att dricka sig stup-full en gång varje helg och inte minnas vad man gjort. Att känna att man avstått från saker pga alkoholen några gånger i månaden. Att personer i ens omgivning sagt till en att de är oroliga för ens drickande.

Nu skall jag äta klart min lunch sedan plugga. Mer på dagens scehma står promenad, mellis, middag, hockey, mellis igen och tv-tittande.

Och en sakt till, trodde verkligen jag skulle gått upp mer än 2 kg så mycket som jag ätit...

Då jag väl kom intill Äs-mottagningen var det dags för semestrar. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle överleva den sommaren (08). Jag var på bristningsgränsen och behövde verkligen hjälp. Hetsätningsattackarna var enorma och hade de väl satt igång kunde jag bara inte sluta. Kyl och frys var länsat hemma och päronen var helt ifrån sig. Men tiden gick. Jag var mycket med päronen, badade faktiskt trots allt hat mot mitt utseende. Jag hade gått upp 15 kg sedan sommaren innan (07). En tur till Sthlm är även vad jag minns annars är allt ganska så grått sen den tiden. Jag var sjukskriven och kom att bli det i ca ett år, fram till förra hösten då jag började plugga.

Så i augusti 08 började jag min behandling. Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig. Ville fortfarande inte tro att jag hade en ätstörning. Det tog flera veckor innan jag kunde acceptera det. Att jag faktiskt hade bulimi.

1 gång i veckan fick jag träffa min behandlare. Den snällaste och klokaste människa ni kan tänka er. Vi hade våra sånna här samtal varje vecka i typ 1,5 år. Jag fick berätta hur jag mådde, kände, tänkte - hon gav mig råd, tips. Sätt att tänka för att kunna förändra och framförallt våga. Behandlingen gick ut på KBT(kognitiv beteendeterapi)! Ibörjan tyckte jag det var hemskt att bara sitta och prata själv. Att all uppmärksamhet låg på mig, men det gick över ganska så fort.

I september började jag även gå i gruppterapi. En grupp med bara tjejer med bulimi. Vi fick lära oss om sjukdomen, prata om våra problem osv. Vi stöttade varandra. Här åt vi även ihop. Måltidsstöd. Vi fick mat upp till enheten och sedan sitta och äta under 30 minuter. Efteråt satt vi ner igen och drack te,kaffe och pratade hur de kändes och bara försökte lugna ner kropparna. Jag har alltid varit i allt-eller-inget träsket så när jag åt maten där så hade jag inte kontroll. (Jag visste inte exakt vad maten innehöll). Vilket i sin tur innebar att dessa dagar innehöll allt, alltså hets. Jag stannade på vägen hem, jag hetsade värre än värst. Så just dessa måltider var inget som passade mig, eller jag fick aldrig kläm på det där. har det inte fortfarande då min kontroll över maten sitter kvar och hatar att äta någonannans mat än min egna eller päronens.

Jag gick även en annan grupp  parallellt där vi jobbade med kroppsuppfattningen. Detta var helt klart det tuffaste för mig. Dels så var jag ju inte så smal, en tjej satt tom i rullstol och blev sondmatad. Jag kände bara att jag inte passade in. Men veckorna gick och snart hade den 10 veckors långa behandlingen gått. Mestadels var vi  i en liten gymnastiksal med världens bästa sjukgymnast och lärde oss om andning och typ "bli vänn med sin kropp". Vi gjorde en hel del verkligen knepig övningar som man bara undrade, vad tusan leder detta till. Vi jobbade även mycket med självförtroendet och självkänslan och det var en riktig utmaning. Det var här, i denna grupp, som jag lärde mig prata inför folk. Det har varit min skräck alltid men helt plötsligt vågade jag öppna munnen. I slutet av gruppterapin var vi alla överrens om att den här behandlingen var den bästa!

Fort. följer

Aldrig trodde jag att jag var sjuk. Jag bantade bara. Men när depressionen kom över mig, jag inte tog mig ur sängen, hetsätningarna blev allt tätare och mer okontrollerade, laxerade allt oftare, spydde, och tränade mycket, pallade tillslut inte kroppen mer. I samma veva hade jag börjat skolan, jobbade extra och flyttat hemifrån. Samtidigt som jag hade min första riktiga pojkvän. Jag tog stopp.

Vikten skenade i hjöden, alla kläder blev försmå inom loppet av någon månad, jag var sjukt deppig, kille gjorde slut (han fattade nog inget, eller också gjorde han nog det men visste inte själv hur han skulle hantera det), mina vänner valde "killens" sida då deras respektive var kompis med exet. Jag slutade gå både till jobbet och skolan, och tillslut blev sängen ett faktum. Den blev min vän, min tröst, mitt skydd - mot hela jäkla skiten.

Mor och far hade velat få mig på behandling långt långt före allt detta men jag var inte mogen. Men nu, när allt bara rasat, hela mitt liv och den jag var försvunnit, hade jag inte längre något alternativ. Men, jag var inte ätstörd utan bara deprimerad, enligt mig själv. Därför sökte jag hjälp på en vanlig vårdcentral. Fick prata med en läkare som satte in antidepresiva och sedan en terapeft. När jag själv insåg att jag bara pratade om mat till denna terapeften förstod jag att en ätstörningsmottagning ändå var det som gällde. Sedan tog det 4 månader innan jag kom igång med behandling på äs-enheten. jag trodde aldrig jag skulle ta mig igenom dessa fyra månader men det gjorde jag. Och det är något vi alla måste komma ihåg. Även om det för stunden känns förjävligt, så kommer det en ny morgondag. Tiden går. Nya möjligheter kan finnas närmare än vad man tror.

Fort. följer.